Vem jag är:

Jag är starkare än de flesta.
Det har jag lärt mig genom alla år av bortgång, seperation och psykisk misshandel. Jag är stark!
Jag vet inte varför jag skriver ner det här på min blogg egentligen. Har gjort så många utkast som jag sedan har valt att inte publicera på grund av att de har varit för ärliga.
För det har jag lärt mig att jag är. För ärlig.
Jag har förlorat många viktiga personer i mitt liv på grund av att jag har varit för ärlig. 
"What you see is what you get" passar in väldigt bra på mig. 
På grund av alla personer i mitt liv som brände sina broar, även om jag byggde upp de där jävla broarna om och om igen, så har jag lärt mig att jag inte låter mig bli trampad på. Om du bara ser problem så tänker jag inte hjälpa dig lösa problemen tillslut, it's up to you!
 
Vänskap ska inte vara svårt att hålla ihop, så släpp taget och låt tiden ha sin gång.
Tiden läker inte alla sår, men det blir så jävla mycket lättare.
 
Även om jag inte umgås med många som jag har sett som mina bästa vänner, så betyder det inte att jag inte bryr mig om dom. Jag bryr mig otroligt mycket. 
Jag hade en vän i högstadiet som alltid fick mig att skratta, en vän som jag var rätt jävligt mot ibland, men jag älskade henom så otroligt mycket. Vi lyssnade på Håkan båda två (jag minns fortfarande den där konserten vi åkte på tillsammans) och jag tror att om vi hade försökt att lösa allting så hade vi fortfarande varit riktigt bra vänner.
 
Jag hade en till vän i högstadiet som jag fortfarande ser som en av de sötaste personer som finns. I alla fall det jag minns av henom. Jag kommer ihåg hur hen berättade om en person henom gillade så jävla mycket, och det glädjer mig att de blev tillsammans och än idag är ett par. 
 
Jag förlorade också en av mina äldsta vänner jag hade innan gymnasiet. Dotter till "hashmamman". En sjukt mysig person som jag också saknar. Saknar henoms medmänsklighet. 
 
Jag saknar Nisaj som gjorde allt jag inte vågade göra. Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde med henom. 
 
Saknar många människor just nu. Fyfan. Har förlorat mer människor än jag har "tjänat". Livet är fördjävulskt tragiskt ibland. 
 
Jag saknar inte bara människor från högstadiet, utan även från gymnasiet. Ni vet mycket väl vilka ni är. Behöver inte skriva mer än så. Jag saknar er.
 
Jag saknar också en person som förstår mig mer än någon annan. Men tyvärr bor hen inte i närheten, så kan inte ses/prata särskilt ofta. Trots detta så ser jag hen som en av de få personer som verkligen förstår mig. Bara av att se på mig kan hen veta vad jag tänker. Saker som inte ens jag vet om att jag tänker vet hen. Lika förstörd som jag, men även lika stark. Om inte starkare. 
 
Det är alla dessa vänner + många fler som har format mig till den person jag är idag och det är därför titeln på det här inlägget är "vem jag är".
 
Jag vet inte vad jag vill ha ut ur det här blogginlägget mer än att jag bara vill ventilera alla tankar jag har.
Jag ska blicka framåt nu när jag har fått skriva av mig och tänka på nästa vecka, för då ska jag ha så jävla gött med de två mest värmlänska personerna i världen! Haha!
 

Somewhere between sure and i don't know, maybe...

Rädslan över att din mamma en dag inte kommer hem.
Rädslan över att få stanna själv med din misshandlande styvfar.
Rädslan över att bli verbalt nedslagen varenda helg.
Rädslan över att ta plats.
Rädslan över att äta.
Rädslan över att inte överleva som ett maskrosbarn.
Rädslan över att bli som din pappa.
Rädslan över att minnas.
Rädslan över att glömma.
Rädslan för livet.
Rädslan för rädslan.

wake up. breath. feel the hate. kill yourself.


orkar inte med det här

när det mörkaste mörkret är din bästa vän
det är då du släpper taget för gott.

kan män ha pms?

Män kan också ha PMS visar forskning tydligen. Måste vara det fittgubben har. Annars har han mano eller nått. HELT JÄVLA HYSTERISK! H.F.P.D = Have Fun Please Die!

Unfaithfulness

The truth that survives is simply the lie that is pleasantest to believe.


har ingen ork kvar

har ingen ork kvar. jävla skolhelvete. slutar vid lunch imorgon, så det ska jag nog orka klara av. torsdag slutar jag efter svenskan(?) vilket också är hyfsat tidigt. på fredag är det bara spex och kanske någon lektion? i dont know.
sen är det bara en vecka kvar, GÖTT!
orkar inte uppdatera bloggen nu på ett tag för jag mår skit. den bästa veckan i mitt liv blev den sämsta tyvärr. men sånt är livet.

när stora händelser blir det värsta man vet.

när en stor händelse som att ta körkort inte betyder någonting för du är inte här.
en pappa borde se sin dotter ta körkort, ha sin första riktiga pojkvän, ta bort tandställningen & ta studenten.
Jag saknar dig <3

vad som saknas just nu:

sommardagarna vid vattnet med underbara vänner.
en bästa vän som aldrig varit så kär i hela sitt liv.
kort hår.
högstadiet.
kramarna utanför biografen efter begravningen.
nätterna pratandes om cancer.
skrikande mammor på telefon.
make-overs.
A, E, F & J
J, E & J
dagar som aldrig kommer tillbaka.

När saknaden är som störst finns du där som tröst <3

Åkte till minneslunden i fredags med mamma och tände tre ljus. Ett för farfar, ett för mormor och ett för pappa. Mamma åkte hem så jag stod kvar och tänkte i min ensamhet. Det är något av det skönaste som finns, att vara själv med sina tankar. Sen kom Patrik och mötte mig och vi stog där en stund och jag bara lät känslorna komma.

-

På lördagen åkte vi till kyrkogården i stan där Patriks farmor och farfar ligger och tände ett ljus för dom och jag blev så rörd av alla ljus som stod där i mörkret. Sen åkte vi till Hammarö Kyrkogård igen och då tog jag med en bild på min tatuering med ett brev till pappa på baksidan där jag skrev ner mina känslor för stunden. Tände ett ljus igen och grät. Saknar dig pappa! <3


Jag orkar inte mer

Jag orkar inte kämpa för att du ska se mig
Jag orkar inte se dig i ögonen
Jag orkar inte lura mig själv längre
Jag orkar inte älska dig
Jag orkar inte vara det svarta fåret
Jag orkar inte känna mig utstött
Jag orkar inte känna mig familjelös
Jag orkar inte ständigt vara hungrig
Jag orkar inte få ångestattacker
Jag orkar inte ha dåligt samvete
Jag orkar inte vara orsaken till allt
Jag orkar inte tro att pappa var hemsk
Jag orkar inte tro att du var bäst
Jag orkar inte gå i hans fotspår
Jag orkar inte skrika för att höras
Jag orkar inte slå i marken än en gång
Jag orkar inte vara här igen efter nästan 4 år
Jag orkar inte sakna allt
Jag orkar inte vara arg
Jag orkar inte vara själv
Jag orkar inte mer

Tatuering, tankar och sorgen som aldrig försvinner.

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera och när jag väl har gjort det så har det handlat om min tatuering. MEN jag ska försöka förklara varför.
Ända sen min pappa dog har jag velat tatuera någonting i hans minne men har hela tiden varit för liten och har inte heller kommit på en bra idé. Det var inte förens en dryg månad sen jag kom på att jag skulle tatuera in hans egenskrivna inititialer men det kändes så rätt så att jag visste att det var den tatueringen jag ville göra. När jag låg i tatueringsstolen så tänkte jag på pappa. På vad han hade tyckt och hur annorlunda mitt liv hade sett ut nu om pappa hade funnits här. Vi hade antagligen inte haft så bra kontakt och jag hade antagligen inte haft en tatuering bakom mitt öra. Men nu är den där, tatueringen som får mig att minnas.
-
Placeringen har sina orsaker också. Även om alla i min familj var emot att jag skulle tatuera mig på halsen så visste jag att det var det enda rätta. Det är på samma ställe pappa tog tag när han blev trött på en och ville att man skulle lyssna på honom. Det är på samma ställe repet sitter runt halsen när man hänger sig och det ger mig en evig påminelse av vad som har hänt i mitt liv och vad jag har stått ut med. Därav placeringen. Och konstigt nog kändes det som om pappa var där när jag tatuerade mig. Och det var inte tatueraren som drog med nålen på min hud utan det var pappa som tog tag mig i nacken.
-
Jag tror att det här är starten på ett nytt kapitel i mitt liv. Varje kapitel har en jobbig och dryg början men ett bra slut och jag hoppas att den här tatueringen får mig att orka klara av allting i de mörkaste stunderna såväl som de ljusa. För det är det jag också behöver, ett minne med mig av pappa när han inte kan vara där. På studenten, på balen, på födelsedagar, när han blir morfar och när h
an egentligen ska leda mig ner för altaret. Såntdär som andra tar för givet saknar jag så oerhört mycket och det är därför jag vill ha honom bakom örat, för då är han alltid med mig.
-
Så de här dagarna har varit mycket för mig, men jag orkar mer nu och behöver inte prata om det lika mycket. Men jag behöver gråta ut. Så uppdateringen har varit dålig för att jag har distraherat mig med annat fram tills nu för att neka känslorna till det yttersta. Men nu släpper jag ut allting och låter mig själv må dåligt så jag kan må bra igen.

Jag saknar dig pappa och jag älskar dig.

Jag kommer aldrig att glömma dig och dina trötta isblå ögon.

Jag är alltid din dotter och jag vet att du väntar på mig på andra sidan där vi kan sjunga tillsammans igen.

<3


Att gå vidare

Jag försöker hela tiden vara den starka Julia som jag lärt mig att vara men ibland tänker jag tillbaka och det gör ont när jag märker hur många vänner jag har tappat. Jag saknar högstadiet som fan ibland och det är jävligt synd att det blev såhär. Högstadiet var en period som är och kommer alltid att vara jobbigast i mitt liv men jag har lovat mig själv att inte tryckas ner av saknaden. Och visst, jag kan säga att jag försöker gå vidare för min pappas skull, "för det hade han velat" men jag går mest vidare för min skull för det är jag som är viktigast. Jag har lärt mig att om inte jag tar hand om mig själv, vem gör? Jag har lärt mig att de närmsta vännerna man har och som man trodde skulle vara där betydligt längre helt plötsligt inte finns där. Jag saknar de vännerna och jag saknar att ha vänner som vet vem min pappa är/var. Jag är absolut inte samma person som de lärde känna. Jag är mer hårdhudad nu samtidigt som jag är mycket mer öppen om mina känslor.

Nej, nu får det vara slut på mina tankar för den här gången. Det jag tror jag ville ha sagt med det här är att jag saknar er, även om ni inte saknar mig ett dugg. Ni förlorade en av gruppen och jag var den förlorade från gruppen så det kanske inte märks alls. Who knows!

Men, men.. Akkorat!

Vad jag vill göra med mitt liv:

- Jag vill tågluffa runt om i världen och hitta en plats som är perfekt för mig.
- Jag vill starta en självmordsfond där alla pengar går direkt till hjälp för de som förlorat någon.
- Jag vill skänka 10.000 kr till välbehövande.
- Jag vill köpa en bil bara för att sedan åka tills tanken tar slut och sedan sälja den för att ha råd med resan hem.
- Jag vill åka till pensionat och prata med alla old peoples som har så mycket mer livserfarenhet än mig.
- Jag vill klättra upp för ett berg.
- Jag vill dö lycklig!
.

ensamliv och hungrigliv går ihop.

Sitter just nu i mitt rum och hör Patrik spela COD-BO. Jag är trött, hungrig och nedstämd.
Tror det beror på att jag är ensam nu. Ingen mamma att bråka, skratta och prata bekymmer med.
You don't know what you have until it's gone kan man väl säga och tror det är bra för mitt och mammas förhållande att vi inte träffas så ofta på ett tag, vi behöver sakna varandra. Min mami är mitt allt även om vi inte hela tiden är överens om viktiga saker.
Hungrig är jag också, hela tiden. Vill inte ge er nått "prego-scare" för så är inte fallet, men hungrig är jag jämt. Jag som försöker gå ner i vikt och hela tiden blir påmind att jag ska äta mer när magen kurrar. "Låt mig vara hungrig i fred" tänker jag och tar mig på magen. Magen som var så mycket mindre förr, så mycket finare.
Men tror jag gick upp i vikt i och med mitt förhållande med Patrik + att jag slutade på bup. MEN JAG SKA KLARA DET! (även om jag får ångest för varje liten godsak jag stoppar i mig.)
btw: hatar alla smala & perfekta människor därute som tränar och går på dieter när de själva verket behöver äta. Sockerfria dieter = funkar inte i längden, för du kommer alltid faila. Gå på LCHF eller nått, men läs på först innan ni går på alla dieter och tror att det gör att ni går ner i vikt, för det beror mycket på hur ni är som personer. Jag går ner i vikt om jag tränar MINST varannan dag + äter så lite som möjligt, men är det hälsosamt? NEJ SOM FAN ATT DET ÄR! Jag vill gå ner i vikt, men det betyder inte att jag kommer göra det. Kanske sakta men säkert, men inte i hets. Aldrig i hets.
BITCHES AND THE SKINNY HOES! EAT SOM RAW MEAT AND TASTE THE BLOOOOD!



Perfekta människor.

Dagens tistel går till ni människor som hela tiden försöker vara perfekta. Ni som egentligen är de mesigaste, tråkigaste och mest onyskapande människor som finns men ändå försöker vara så sjukt speciella. Ni som inte kan köpa ett par skor för att de inte har ett fint märke eller som hela tiden kopierar andras klädstil men säger bestämt att det var du som köpte det först. Dagens tistel går till er mellanmjölksmänniskor som insisterar att ni är tjocka och fula bara för att ni ska få höra att så är självklart inte fallet. Dagens tistel går till er för alla är så jävla trötta på er. GO AND DIE!

Arvsbesked och jag sitter på tusen nålar

hur kan man spendera en annans pengar utan skuld?
hur kan man köpa lycka för döda pengar?
förstår ingenting längre.
-
har fått mitt arv efter farfar och jag hatar det.
får skuldkänslor från helvetet och önskade att jag kunde
använda arvet som betalning för att få honom tillbaka.
att få alla tillbaka.
-
jag vet att endel tycker det är jobbigt när deras farföräldrar går bort,
och man ska inte jämföra andras sorger, men ni ska vara glada att
ni slipper det juridiska. alla papper som ska skrivas på. alla jävla pengar.
som om det skulle vara ett plåster på såren.
-
försöker vara mer och mer ärlig på bloggen nu för tiden men det är så jävla svårt.
jag är migsjälv och ingen annan och jag tycker därför jag ska skriva av mina känslor till er läsare ibland.
kanske är det sjukt ointressant för er, men hoppas ni uppskattar min ärlighet.
-
har också hittat en sorts person jag hatar mest av alla sorter.
wb. ni som försöker vara någonting ni inte är och det lyser igenom så jävla hårt.
var likadan i högstadiet när jag hade självförtroendet från helvetet.
men stör mig på folk som verkligen försöker vara på ett visst sätt och på det sättet
trycka ner andra för att må bra. alltid vara så perfekt och speciell,
men i själva verket är de här personerna lika naturella som alla andra i vårat lagomland.
nej, jag orkar inte mer! SLUTA VARA WANNABES OCH LÄR KÄNNA ER SJÄLVA!

att aldrig släppa in någon.

du vet att du har ärr från ditt förflutna när du aldrig har öppnat dig för någon.
att alltid känna den iskalla känslomuren när känslorna ska fram.
din påmålade mask som du har målat så fin med ett leende och ett lamt försök till lycka i blicken.
du försöker, dag ut och dag in med dit spel.
du lurar alla. du lurar ingen.
känslan av falskhet hugger tag i dig och du känner att tårarna kommer.
men de kommer aldrig fram.

-
när du än en gång sitter med blicken fast i ingenstansland och försöker verka intresserad.
när du än en gång förstår hur mycket problem du har samlat på dig genom åren.
hur mycket hjälp du behöver. men hjälp är för den svage.
'jag är stark' tänker du med de iskalla tårarna ner för din kind.
-
du har drömt om att rymma från allt. från hatet. från kärleken.
att bara vara själv tills du inte längre orkar mer.
att tyna bort är din dröm.
-
när du tänker tillbaka på allt.
varför just mamma fick cancer.
varför just pappa dog på det mest jävligaste sättet som finns.
varför det är just du alla lämnar.
sen slår du dig loss från tankarna och bestämmer dig för att inte vara offret du är.
-
att orka fortsätta sitt liv genom död.



thoughts & memories

drömmer om döda.
vaknar av tårar.
tror att drömmarna är sanna.
krossas inombords av saknad.
fan. fan. fan.

varför är det så svårt att komma ihåg din lukt? varför just idag?


Tidigare inlägg
RSS 2.0