Vem jag är:

Jag är starkare än de flesta.
Det har jag lärt mig genom alla år av bortgång, seperation och psykisk misshandel. Jag är stark!
Jag vet inte varför jag skriver ner det här på min blogg egentligen. Har gjort så många utkast som jag sedan har valt att inte publicera på grund av att de har varit för ärliga.
För det har jag lärt mig att jag är. För ärlig.
Jag har förlorat många viktiga personer i mitt liv på grund av att jag har varit för ärlig. 
"What you see is what you get" passar in väldigt bra på mig. 
På grund av alla personer i mitt liv som brände sina broar, även om jag byggde upp de där jävla broarna om och om igen, så har jag lärt mig att jag inte låter mig bli trampad på. Om du bara ser problem så tänker jag inte hjälpa dig lösa problemen tillslut, it's up to you!
 
Vänskap ska inte vara svårt att hålla ihop, så släpp taget och låt tiden ha sin gång.
Tiden läker inte alla sår, men det blir så jävla mycket lättare.
 
Även om jag inte umgås med många som jag har sett som mina bästa vänner, så betyder det inte att jag inte bryr mig om dom. Jag bryr mig otroligt mycket. 
Jag hade en vän i högstadiet som alltid fick mig att skratta, en vän som jag var rätt jävligt mot ibland, men jag älskade henom så otroligt mycket. Vi lyssnade på Håkan båda två (jag minns fortfarande den där konserten vi åkte på tillsammans) och jag tror att om vi hade försökt att lösa allting så hade vi fortfarande varit riktigt bra vänner.
 
Jag hade en till vän i högstadiet som jag fortfarande ser som en av de sötaste personer som finns. I alla fall det jag minns av henom. Jag kommer ihåg hur hen berättade om en person henom gillade så jävla mycket, och det glädjer mig att de blev tillsammans och än idag är ett par. 
 
Jag förlorade också en av mina äldsta vänner jag hade innan gymnasiet. Dotter till "hashmamman". En sjukt mysig person som jag också saknar. Saknar henoms medmänsklighet. 
 
Jag saknar Nisaj som gjorde allt jag inte vågade göra. Har nog aldrig skrattat så mycket som jag gjorde med henom. 
 
Saknar många människor just nu. Fyfan. Har förlorat mer människor än jag har "tjänat". Livet är fördjävulskt tragiskt ibland. 
 
Jag saknar inte bara människor från högstadiet, utan även från gymnasiet. Ni vet mycket väl vilka ni är. Behöver inte skriva mer än så. Jag saknar er.
 
Jag saknar också en person som förstår mig mer än någon annan. Men tyvärr bor hen inte i närheten, så kan inte ses/prata särskilt ofta. Trots detta så ser jag hen som en av de få personer som verkligen förstår mig. Bara av att se på mig kan hen veta vad jag tänker. Saker som inte ens jag vet om att jag tänker vet hen. Lika förstörd som jag, men även lika stark. Om inte starkare. 
 
Det är alla dessa vänner + många fler som har format mig till den person jag är idag och det är därför titeln på det här inlägget är "vem jag är".
 
Jag vet inte vad jag vill ha ut ur det här blogginlägget mer än att jag bara vill ventilera alla tankar jag har.
Jag ska blicka framåt nu när jag har fått skriva av mig och tänka på nästa vecka, för då ska jag ha så jävla gött med de två mest värmlänska personerna i världen! Haha!
 

Kommentarer
Postat av: Hannah Johansson

Du är bäst! PUSS

2012-12-17 @ 00:32:29

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...