Tatuering, tankar och sorgen som aldrig försvinner.

Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera och när jag väl har gjort det så har det handlat om min tatuering. MEN jag ska försöka förklara varför.
Ända sen min pappa dog har jag velat tatuera någonting i hans minne men har hela tiden varit för liten och har inte heller kommit på en bra idé. Det var inte förens en dryg månad sen jag kom på att jag skulle tatuera in hans egenskrivna inititialer men det kändes så rätt så att jag visste att det var den tatueringen jag ville göra. När jag låg i tatueringsstolen så tänkte jag på pappa. På vad han hade tyckt och hur annorlunda mitt liv hade sett ut nu om pappa hade funnits här. Vi hade antagligen inte haft så bra kontakt och jag hade antagligen inte haft en tatuering bakom mitt öra. Men nu är den där, tatueringen som får mig att minnas.
-
Placeringen har sina orsaker också. Även om alla i min familj var emot att jag skulle tatuera mig på halsen så visste jag att det var det enda rätta. Det är på samma ställe pappa tog tag när han blev trött på en och ville att man skulle lyssna på honom. Det är på samma ställe repet sitter runt halsen när man hänger sig och det ger mig en evig påminelse av vad som har hänt i mitt liv och vad jag har stått ut med. Därav placeringen. Och konstigt nog kändes det som om pappa var där när jag tatuerade mig. Och det var inte tatueraren som drog med nålen på min hud utan det var pappa som tog tag mig i nacken.
-
Jag tror att det här är starten på ett nytt kapitel i mitt liv. Varje kapitel har en jobbig och dryg början men ett bra slut och jag hoppas att den här tatueringen får mig att orka klara av allting i de mörkaste stunderna såväl som de ljusa. För det är det jag också behöver, ett minne med mig av pappa när han inte kan vara där. På studenten, på balen, på födelsedagar, när han blir morfar och när h
an egentligen ska leda mig ner för altaret. Såntdär som andra tar för givet saknar jag så oerhört mycket och det är därför jag vill ha honom bakom örat, för då är han alltid med mig.
-
Så de här dagarna har varit mycket för mig, men jag orkar mer nu och behöver inte prata om det lika mycket. Men jag behöver gråta ut. Så uppdateringen har varit dålig för att jag har distraherat mig med annat fram tills nu för att neka känslorna till det yttersta. Men nu släpper jag ut allting och låter mig själv må dåligt så jag kan må bra igen.

Jag saknar dig pappa och jag älskar dig.

Jag kommer aldrig att glömma dig och dina trötta isblå ögon.

Jag är alltid din dotter och jag vet att du väntar på mig på andra sidan där vi kan sjunga tillsammans igen.

<3


Kommentarer
Postat av: milla

du är så otroligt stark Julia, ser upp till dig så mycket <3

2011-10-15 @ 19:30:54
Postat av: Jules

Du är bäst milla <3 kommer dö när vi inte går i samma klass längre :(

2011-10-15 @ 21:46:48
URL: http://julesblues.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...