Att vara bäst på att må sämst - Krönika av Julia Löndahl

Här om dagen läste jag en artikel om hur dåligt unga i Sverige mår och en professor hade påpekat att det inteär vi som mår dåligt utan det är vår ”klagokultur” i Sverige som får oss att öka statistiken. Här i landet lagom kryssar vi hellre i rutan ”dåligt” i en enkät om hur vi mår än att faktiskt känna efter. Fast det kanske är jantelagen som spelar statistiken ett spratt?

Jag tror att vi gillar att må lite sämre för att få lite sympati och värmande kramar i vårt kalla land. Vi är huvudpersonerna i våra egna filmer där problemen blir förstorade till maximum. Problemet är ju att om alla ska spela huvudrollen så måste vi ju hela tiden bräcka varandra. Vi får inte vara bäst på någonting enligt jantelagen men vi strävar hela tiden efter att vara bäst på att må sämst. Mellanmjölkmänniskorna som beter sig såhär måste ju hitta någonting som gör de speciella och ger dem en personlighet värd att bry sig om.

Jag vet inte hur många gånger jag har tjuvlyssnat på klagande själar på Stora torget där den ena har brutit sin ena nagel och den andra har brutit två. Vårt eviga strävande efter att vara bäst på att må sämst måste vara jobbigt känner jag. Jag tror att dessa människor kommer ramla av stolen av chock när de verkligen går igenom någonting jobbigt och känner att ”jaha, är det såhär man ska må?”. Då, bara då, kommer klagomuren av personlighetslösa människor förstå vad ”att må dåligt” verkligen betyder.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...