1993-2010

Idag var jag på utvecklingssamtal. Ett samtal om hur man utvecklas.
Hur man påverkas och pressas in till en perfekt form. Hur man blir bra.
Det är intressant hur min närvaro har ökat sen högstadiet,
men betygen på gymnasiet har sänkts. Så utvecklas har jag.

Har en allmänt sentimental dag idag och nu drömmer jag inte längre
om barndomshuset på Östanås, även om det är mycket man minns därifrån.
Nu är det mitt andra hem jag hade:

Lägenheten.
Jag saknar vår lägenhet vi hade. Med eftermiddagssol på balkongen.
Balkongen där man hade utsikt mot alla pensionärer som spelade boule.
Äkliga, dräggiga, Stora Enso-Skoghall..

Tänk vilken dröm.
Men det är vad jag minns.
Inga bråk. Ingen social.
Ingen kurator. Inga tårar.

Men livet går vidare.
Om jag ändå visste då vad jag skulle gå igenom.
"Haha! - Jag skrattar faran rakt i ansiktet"

Och livet gick vidare.
En dag släkte någon lampan. Livet blev mörkt.
En annan dag tände någon och livet blev
bättre än man någonsin kan tro.

Gud? Allah? Karma?
Vad ska man tro på när det
känns som att livet sviker?

Jag vet inte vad som gjorde att jag klarade av allt.
(Nu låter jag världsvan men det är jag inte. Jag har gått igenom
både mer och mindre än många andra.)

Jag tror jag trodde på mig själv.
För vem kan man helt och hållet lita på,
om inte sig själv?




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...